Gothenburg Harbour
" Göteborg är en stad som varit central för mig. Inte på så sätt att jag växte upp där. Min familj när jag växte upp flyttade vartannat år, kors och tvärs i sydvästra Sverige: från Göteborg till Huskvarna till Malmö till Kungsbacka och många platser däremellan. Men när jag ser tillbaka på min familjs historia så har Göteborg alltid varit staden som varit Staden med stort S, eller staden att utgå ifrån eller komma tillbaka till. Min pappa som gick till sjöss några år i slutet av 1950-talet berättade att när man såg Vinga fyr efter ha varit ute i världen över ett år, så kände man att man var hemma igen. Min farfar arbetade som servitör på de stora passagerarbåtarna innan han mönstrade av i New York och försvann för gott. Någon annan var maskinist, ytterligare någon var Steward. En anfader långt tillbaka i tiden var mästersmed på OstIndiska kompaniet. Han mönstrade på ett fartyg vid fel tidpunkt vågar jag påstå: han tog värvning på den franske kaparen Francois Thurots fregatt Maréchal de Belle-Isle. Detta var under det 7-åriga kriget 1756-1763. Fregatten seglade runt den engelska kusten och terroriserade handelsfartyg men till slut mötte Thurots och besättningen sitt öde i ett ödesdigert möte med den engelska flottan. Detta skedde Utanför ön Isle of Man i Irländska sjön som ligger mellan Skottland och NordIrland. När jag berättade denna anekdot för det skotska teamet på filmen "The Wife" så blev alla allvarliga och någon sa efteråt:
-So your family has also been violated by the Englishmen.
Denne Tomas Koch efterlämnade hustru och tre barn i Göteborg. Hon gifte sedan om sig och flyttade till Tanum i norra Bohuslän. På min moders sida som kom från fiske-samhällena i mellersta Bohuslän så var alltid vägen västerut den givna. De var Islandsfiskare, Ishavsfiskare och min morfars far var skutskeppare där Göteborg var storstaden dit man möjligen åkte någon gång per år. Kvinnorna var de som var kvar på land, som skötte ansvar för hem och barn. Min mamma vill bli skådespelare och som sådan hade hon blivit lovande. Men hon blev något annat istället och hjälpte sina medmänniskor över en apoteksdisk. Men återigen, det var Göteborg som var centrumet i deras liv. Min familj och släkt. Själv har jag sett hur staden förvandlades från en livlig hamn med blomstrande varvsindustri till en bilbyggarstad och som nu är på väg mot något annat...Min glädje när jag växte upp var musiken, den progressiva musiken som kom från Göteborg: Nynningen, Nationalteatern, Motvind (När punken kom var jag redan på väg mot Stockholm och där fastnade jag för annan typ av musik). Men även den progressiva musikrörelsens utslocknande bevittnade jag...minns en avskedskonsert (en av otaliga) när Nationalorkestern spelade på sprängkullen i centrala Gbg december 1979. Högst upp i huset, knappt något publik, avslagen stämning. Den stora tröttheten. När vi åkte hemåt så föll regnet och staden kändes oändligt dyster...
Jag har haft mycket med Göteborgs stadsteater att göra genom åren, men nu är det stopp, sedan Anna Takanen försvann. När jag var sjuk under några år från 2014 så besökte jag Sahlgrenska sjukhuset ofta och lärde känna människor där. Det finns något i mentaliteten jag uppskattar i den här staden. En slags vakenhet och humor som också kan bli till en jargon men som i sina bästa stunder underlättar kommunikationen mellan oss människor... Och så älskar jag västanvinden fylld av salt...