Efter en bejublad premiär på Kilen / Stockholms Stadsteater / den 11e januari 2014, när jag regisserat L. Noréns ”Nattvarden”, där de två cheferna Benny Fredriksson och Eirik Stubö tävlade om vem som kunde hålla de mest entusiastiska lovtalen, så inledde jag ett samarbete med den nytillsatte konstnärlige ledaren Stubö. Han ville att jag både skulle signera ett regikontrakt och därefter ett manuskontrakt. Han var mycket generös. Jag satt i soffan på hans kontor och berättade om mitt havererade filmprojekt om den Svenska militära insatsen i Afghanistan. Vi kom överens om att där fanns temat för min kommande pjäs. Tre veteraner som möts en varm sommardag. De har ett gemensamt trauma som de försöker samtala kring. Titeln på pjäsen blev ”Blodets Kedja”.

Jag hade under flera år försökt konkretisera en film om den svenska militära erfarenheten i Afghanistan. Vi hade intervjuat militärer som varit på missioner och sökt reda på inspelningsplatser och rollbesatt för en möjlig film. Men vi fick aldrig budgeten att falla på plats vid rätt tillfälle. I januari 2013 föll planerna på en film ihop med ett brak. Min tid som filmare i Sverige var över. Ryktet kring min person var för mycket, så jag kastade in handduken och sa de ödesdigra orden: Jag dör nu och återuppstår någon annanstans.

Så blev det också. Jag drabbades av Cancer. Och trädde in i existentiella rum där jag långa tider levde mellan livet och döden. Rent yrkesmässigt så skedde ”återuppståndelsen” i UK/Skottland, där jag under hösten 2016, regisserade filmen ”The Wife” med Glenn Close & Jonathan Pryce i huvudrollerna. Paradoxens energi bör inte underskattas.

När jag väl skulle leverera mitt manus ”Blodets Kedja” under våren 2014, tog jag tåget upp till Stockholm för ett avtalat möte med Stubö på stadsteatern. Men när jag knackade på hans dörr kom en sekreterare ut i korridoren och sa att Eirik hade slutat. Jag blev förvånad. För vi hade samtalat dagen innan och han var ivrig att träffa mig. Nåväl, pjäsen levererades. När jag senare frågade Benny Fredriksson om möjlighet att sätta upp pjäsen, blev svaret att han inte trodde den skulle få publik. Vem vill se en pjäs om kriget i Afghanistan? Jag tycker det är mycket märkligt att diskussionen om den svenska militära insatsen uteblev inom Film, Tv och Teater. Insatsen kostade svenska skattebetalare kring 35 miljarder kronor. Flera soldater dog. Ännu fler skadades och många fler traumatiserades. Jag bestämde mig tidigt för att inte välja sida, för eller emot. Jag ville skriva ett manus om människor som förändras av en militär insats. Filmmanuset byggde på vad som faktiskt hände de militärer vi följde. I scenmanuset blev det som hände mer till ett minne för de tre närvarande veteranerna. Tre människor som alla har förändrats av sina upplevelser i krigets Afghanistan. I ett större perspektiv så hänger konflikterna samman: Frankrike, England, uppdelningen av Mellanöstern, Sovjetunionen, Afghanistan, USA, Al-Qaida, Irak, Ryssland, IS, Syrien: Blodets kedja.