Den här pjäsen är aldrig uppsatt. Men en uppsättning förbereddes hos Stockholms

Stadsteater, med tilltänkt premiär, november 2012. Titeln var då ”Krokodilens känsla för skuld”. Styckets tre roller var vigda åt Magnus Krepper, Claire Wikholm och Sten Ljunggren. Det gjordes inspirerande läsningar under våren 2012. Repetitionerna skulle påbörjas i mitten av september. Men, jag började ana oråd redan under sommaren, då jag inte fick svar på vilka som skulle bli mitt tilltänkta team.

Min scenograf sedan flera år, Peter Lundqvist, fick en cancerdiagnos utan återvändo. Chefen för teatern, Benny Fredriksson, slutade svara på mail och ringde inte tillbaka på mina mobilsamtal. Kontakten från teaterns sida släcktes ned. Magnus Krepper sa över mobilen att han inte visste vad som gällde. Jag hade hyrt en lägenhet på Gärdet minns jag. Förberedde mig för en tillvaro i huvudstaden under den kommande hösten. Men började som sagt vad, ana oråd…visste ju av tidigare erfarenheter hur lätt det är att hamna i den beryktade ”radioskuggan”, dvs bakom tystnadens mur.

I början av augusti ville Benny Fredriksson ha ett snabbt möte på sitt kontor. En söndag kväll, kring 21-tiden satt, jag i en öde korridor och väntade på en jäktad teaterchef. Han kom flåsande och ursäktade sig med att teatern hade en akut penningbrist. Tre produktioner måste skjutas på framtiden. Min tilltänkta uppsättning var en av dem. Ett nytt kontrakt måste skrivas, sa han. Och det sysselsatte oss resten av aftonen. Det beslöts att jag skulle komma till teatern ett år senare istället. Jag var fri att sätta upp vad som helst. Han ville att jag skulle sätta upp två pjäser under ett spelår. Generositeten visste inga gränser. Men jag tackade nej till erbjudandet om två uppsättningar då jag hade en film som väntade på inspelning, en film som handlade om den svenska militära insatsen i Afghanistan.

”Krokodilens känsla för skuld” blev inte texten jag satte upp följande spelår. Av någon anledning sträckte sig inte min längtan efter textens konkretion så långt. Jag fick ett erbjudande om att sätta upp Lars Noréns pjäs ”Nattvarden” istället. Minns att Benny, vårvintern 2013, räckte över en manusbunt med en vikt kring ett och ett halvt kilo, 650 sidor. Jag gav mig in i en produktion med fyra skådespelare jag inte valt, med ett manus som jag redigerade ner till 200 sidor (utan dramaturgisk hjälp) och lade ytterligare ett trappsteg till den ohälsa jag dragit på mig i filmbranschen, som senare skulle leda fram till avgörande händelser i mitt liv.

Trots att pjäsen aldrig sattes upp av mig, så fick den avgörande betydelse när jag 2012- 2013, skrev min debutroman ”Det allra enklaste”. Vissa viktiga episoder har hämtat sin dialog från pjäsen och gav mig på så sätt nödvändig energi in i romanen som publicerades under bokmässan i Göteborg 2013.

Filmen om Afghanistan blev för övrigt aldrig av. Filmbranschen är som Ingmar Bergman någon gång sa, ”en slakteri och horeribransch”. Nu, sommaren 2016, när jag läser om ”Krokodilens känsla för skuld” upplever jag en sällsam skönhet, en märklig blandning av grymhet och poesi som får mig att uppskattat texten för dess märkliga integritet.

Rollbesättningen jag en gång hade, framförallt med Claire Wikholm i spetsen, hade varit en sådan medvind mot en tilltänkt premiär. Texten bär på en märklig humor som hon hade varit perfekt för. Jag har strukit väldigt lite. Tagit bort en del övertydligheter och tillåtet mig att korta titeln till enbart ”Krokodilen”. Det är en text om en son som söker sin far, eller om en far som behöver sin son. Och om en kvinna från buskagen invid motorvägen. Eller om en gammal krokodil i en sunkig lägenhet som söker föda till vilket pris som helst…