BJÖRN’S THOUGHTS

"Ibland händer det att en våg griper tag om en. En sådan kreativ våg uppstod efter filmen Om jag vänder mig om - som 2004 fick två stora priser på Berlins Filmfestival. Ett av priserna, Der Blaue Engel, innehöll dessutom 25.000 Euro och för mig som satsat halva mitt arvode in i filmen (pengar jag inte fått tillbaka) så var dessa pengar en gåva från ovan. Plötsligt fick jag råd att gå till tandläkaren, jag kunde investera i en bra arbetsstol (som jag fortfarande nyttjar) och jag fick tid att sjunka ner i en idé jag hade. Denna idé bredde ut sig i tid och rum. Egentligen utspelade den sig över tre tidsplan, tidigt 1940-tal, 1970-talet och en slags nutid (2005). Jag skrev scener, jag skrev sekvenser, det blev manusversioner och plötsligt så hade jag tusentals sidor med karaktärer och situationer. Samlingsnamnet för detta Ur-manus var "Djungelns Årstider".
Ett drama som tog sin ansats från en ung pojke som brukade sitta vid personalingången till en restaurang och vänta på sin mamma som arbetar som servitris därinne.

En ung pojke vi följde vidare genom livet, in i vår nutid och som också bildade familj med barn och barnbarn. Till slut blev producenten, som i ärlighetens namn inte var uppgiften mogen, blek om nosen. Jag med och vi insåg att vi inte skulle få ihop budgeten som krävdes. Så ut detta väldiga projekt sprängdes ett antal bitar loss:

Filmen - Mun Mot mun. (där huvudkaraktärens gamla far sitter i en soffa och orerar om billigt toalettpapper. Ingvar Hirdwall som gestaltade fadern, brukar påminna mig om att jag skrev en stor film (ursprungsmanuset) där han hade 64 scener, men bara fick behålla 1 scen - och detta är sant, en av mitt yrkeslivs stora besvikelser.).

Boken - Det allra enklaste. Där Fadern har en större roll och där även den unge pojkens liv gestaltades på 1940-talet. Där finns även en lång sekvens inspirerad av min egen uppväxt.

Teater- Mordet på en f.d Komiker. En pjäs som jag till slut fick till trots otaliga versioner av filmmanus som tömde denna situation på allt innehåll. Men pjäsen har en dynamik som jag uppskattar. Uppsättningen som var svajig levde dock på en Allan som gestaltades av Kim Lantz på ett övertygande sätt. Jag regisserade inte uppsättningen. Deltog tyvärr inte i repetitionerna vilket är avgörande för om texten ska nå sitt dramatiska mål. Men jag är nöjd med att texten finns..

Ibland hamnar en där: mitt i en åder av friskt vatten som kan förse en hel dal med växtlighet. Det gjorde jag då och det har jag faktiskt gjort igen, vi får se hur det går med det nya mastodontprojektet som går under titeln "Under Stormen", mitt 50-års projekt."